Victor de Almeida föddes 1974 på Kap Verde och kom till Sverige som femåring. Han lärde sig svenska på bara sex–sju månader och blev snabbt familjens ansikte utåt, den som översatte på föräldramöten och mötte myndigheter.
En bitterljuv uppväxt i Nacka
Uppväxten i Nacka beskrev han som både idyllisk och bitterljuv. Utanför hemmet lekte han med barn i olika åldrar, hängde med äldre killar och var livlig, talför och duktig i skolan. Han var bland de bästa i klassen, särskilt på svenska och berättande, och älskade att skriva uppsatser.
Inomhus var det annorlunda. Reglerna var strikta, en Jesusbild med självlysande finger och gloria i hallen påminde ständigt om straff från Gud om man visslade, hade skor inomhus eller bar keps.
Våld och rädsla i hemmet
Hans pappa var egentligen styvpappan som blev den dominerande fadersfiguren. Tre månader intensivt drickande varje år. Lukten av alkohol kunde Victor känna redan nere på gården på fjärde våningen. När pappan drack blev han burdus, högmodig och våldsam.
Victor utsattes för bestialisk misshandel: han tvingades hälla vatten i badkaret med ett skärp och sedan starka kryddor i vattnet. Kom han hem 25 minuter för sent fick han 25 rapp. Det var psykologisk krigsföring lika mycket som fysiskt våld. Mamma var medberoende och Victor rymde ofta, ibland bara ner till tvättstugan eller torpskåpet. Han tog sällan hem kompisar, skämdes för pappans uppträdande.
Bus, stölder och tidiga droger
Utanför hemmet sökte han sig till likasinnade: rastlösa barn med missbrukande föräldrar. De pallade äpplen, stal cyklar, eldade myrstackar och gjorde inbrott i skolan. Det var inte organiserad kriminalitet i modern mening, utan bus och spänningssökande i en tid utan mobiler.
Victor provade cigaretter redan i femman och cannabis vid 15, på ett ungdomshem dit han placerats via paragraf 6 efter att ha ringt SOS om stökigt hem. Första gången han rökte brass kände han inget, andra gången blev han livrädd av att tappa kontrollen. Han rökte inte på länge därefter.
Flykten till Kap Verde och Brasilien
Som tonåring rymde han till Kap Verde och vidare till Brasilien. Mitt i natten hoppade han på en segelbåt med okända svenskar och seglade över Atlanten i sju–åtta dygn. I Brasilien bodde han länge, satt häktad och började röja rejält.
Vid 16–17 års ålder introducerades han ordentligt för amfetamin via en missbrukare i området. Han ville passa in bland de ”coola grabbarna” trots att han innerst inne kände sig som en mes. En kompis, Johan, tryckte upp honom mot väggen och sa: ”Håll inte på med den här skiten. Du får hänga med oss ändå. Du kommer bli stor en dag.” De flesta av de killarna åkte senare in eller dog. Victor tackar den stunden för att han slapp gå samma väg då.
Musiken som räddning – och nya droger
Musiken blev en räddning. Han rappade under artistnamnet Två världar, gick teaterskola och kände sig kreativ. Men rastlösheten satt djupt. Han provade det mesta: ecstasy, LSD, Rohypnol, amfetamin. Allt utom heroin, tills den 14 februari 1994.
I en lägenhet rökte han heroin för första gången. Upplevelsen var omslutande: ”Det var som att hela universum gav mig en stor kram.” All rastlöshet, känslan av att inte duga, att inte höra till försvann. Han kände sig hel.
Det blev starten på ett 20 år långt tungt missbruk som präglades av hemlöshet, härbärgen, stöld, bedrägerier, smash and grab (att rensa butiker så de gick i konkurs) och allt som kunde generera pengar snabbt.
Livet på härbärgen och i parken
Livet krympte. Han bodde på härbärgen där man köade klockan sju varje kväll för att få en plats. Rummet delades med fem andra män – två rumänska romer som tiggede på morgonen, en gammal kackpundare och några polare.
Gemenskapen byggdes enbart på missbruket. De satt i rökrum och berättade historier som blev allt mer osanna, lögner som matade varandra. På morgonen tvingades man ut klockan sju. Dagarna tillbringades i parker vid Gullmarsplan med cider och droger.
Han varvade botten flera gånger. Många når botten utan att inse det och gräver sig bara djupare – som att försöka gräva sig igenom jorden till andra sidan.
Heroinavtändning och den kidnappade hjärnan
Heroinavtändningen är extremt jobbig. Den liknas vid en influensa tusen gånger värre: myror i benen, rinnande ögon, snuva, frossa, kycklinghud (därav ”cold turkey”), diarré, ingen matlust och sömnbrist. Kulmen kommer ofta tredje–fjärde dagen.
Fysiskt är kroppen ren efter ungefär en vecka, men det mentala suget – den ”kidnappade hjärnan” sitter kvar. Missbruk ses som en sjukdom man aldrig blir helt frisk ifrån, bara kan hålla i latens med nolltolerans.
Ett riktigt sug varar bara någon minut; resten är tankefällor och projiceringar där hjärnan lurar en att tro att drogen löser allt. Många som slutar med heroin riskerar att utveckla annat missbruk: träning, sex, shopping eller alkohol. Nyckeln är att alltid ”spela upp hela filmen”, inte bara den omedelbara kicken utan också konsekvenserna.
Den avgörande dagen – 14 februari 2014
Den avgörande dagen kom den 14 februari 2014, exakt 20 år efter att han började. Victor vaknade upp på härbärget i Herrberga tillsammans med de andra männen. I parken vid Gullmarsplan fick han ett plötsligt paraplyperspektiv över situationen. Han såg sig själv och polarna, insåg hur verkligt det var och tänkte: ”Nej, vad fan är det här? Jag är klar.”
Han reste sig upp, sa det högt och gjorde nästan en teatralisk uppvisning. Kompisarna trodde det var som vanligt, missbrukare säger ofta att de slutar. Men när han gav bort sin Armani-väska med gömt heroin i ett lönnfack visste en nära vän att det var på riktigt.
Victor gick sedan från Gullmarsplan till Fridhemsplan i ett slags trans. Han tog inga droger mer. Det har nu gått över tolv år.
Från missbruk till terapeut och intervjukreatör
Efteråt arbetade han med föreläsningar för ungdomar, utbildade sig till beroendeterapeut och började jobba på behandlingshem. Han behövde hantera alla möten genom handledning för att inte ta in för mycket.
Drogerna hade varit ett symptom på underliggande känslomässiga problem, en ”hungry ghost”, ett hungrigt spöke inom en som alltid söker quick fixes för att dämpa ångest och känslomässig instabilitet. Han har genomgått flera ADHD-utredningar utan diagnos, men känner igen drag som energiskhet, rastlöshet, selektivitet (välja roliga saker framför tråkiga) och ett känslomässigt infantilt inre.
Idag är Victor de Almeida en av Sveriges mest profilerade intervjukreatörer genom sin YouTubekanal Dialogiskt. Han har byggt en plattform där han samtalar djupt och icke-dömande med en bredd av gäster: politiker från både vänster och höger, dömda mördare, exkriminella, artister, kontroversiella personer och vanliga människor.
Formatet låter gästen träda fram utan sensationsjournalistik eller rapp käft. Han har accepterat att views kan dippa när man gör djupare innehåll, men prioriterar nyfikenhet framför klick.
En plattform för djup dialog
Kanalen har blivit ett tomrum som han fyller – en plats för logisk dialog där samhället kan speglas på gott och ont. Han har intervjuat allt från gängledare till partiledare, och byggt ett varumärke där det känns naturligt att nästan vem som helst kan medverka utan att det automatiskt väcker storm.
Inspirationen kommer delvis från hans egen resa: från att ha levt i mörkret till att vilja förstå människor på djupet, utan att döma.
Familjen och råden till anhöriga
Relationerna till barnen är goda idag, även om missbruket tidigare orsakade stor smärta. Han har barn med olika mammor och en yngsta dotter vars mamma gick bort 2014 i en hjärtattack, bara månader efter att Victor själv blivit drogfri.
Hans egen mamma kunde inte sova ordentligt under åren han höll på; hon lyssnade på hans röst i telefon för att avgöra om han var påtänd. När han varit fri ett tag sa hon att hon äntligen kunde sova igen. Det slog honom hur mycket hans missbruk påverkat familjen.
Till den som har en anhörig i missbruk ger han rådet: var tydlig, konsekvent och närvarande. Säg: ”Jag finns alltid här för dig, men jag ger inga pengar till droger. Jag kan köpa mat och kläder.” Klipp inte alltid banden helt, men sätt gränser och håll dem. Missbrukare ljuger ofta, och det väcker skuld och hjälplöshet hos anhöriga. Ändå är det viktigt att inte isolera sig i sin egen ångest.
Från botten till resiliens
Victor de Almeidas historia är ingen quick fix-berättelse. Det tog många varv på botten, många återfall och en lång kamp. Men den visar att det går att vända ett liv som verkar totalt sönder. När drogen släpptes blev allt som tidigare varit omöjligt plötsligt möjligt: relationer, jobb, kreativitet, en plattform som når tiotusentals.
Från parkbänkar och härbärgen till djupa samtal som utforskar samhället, människan och vägen tillbaka.
Hans resa påminner om att botten inte alltid är slutet, ibland är det punkten där man äntligen reser sig upp, vänder sig om och säger: ”Jag är klar.” Och sedan går vidare, steg för steg, mot något nytt.
Idag är han terapeut, författare (med boken Kramen från helvetet som berättar hans historia) och en röst som skapar dialog där många andra skapar drama. Det är en påminnelse om mänsklig resiliens, om att känslorna bakom missbruket måste bearbetas och att en kidnappad hjärna kan frigöras om man bara bestämmer sig för att spela upp hela filmen varje gång suget kommer.
Victor de Almeida har gått från mörker till ljus, från ensamhet på gatan till samtal som förenar. Hans berättelse är inte bara hans egen, den speglar många andras kamp och hopp om att det faktiskt går att vända.
Victor de Almeida i siffror
Hans youtubekanal Dialogiskt har:
- 430 000 visningar i månaden
- 131 000 prenumeranter