Johan Rabaeus, en av Sveriges mest respekterade och mångsidiga skådespelare, har levt ett liv som rymmer både glamour och djup tragedi. Född 1947 som Carl Magnus Johan Olof Rabéus i Stockholm, växte han upp som son till diplomaten Bengt Rabaeus och Birgitta Svenson. Familjen flyttade runt i Europa och USA – Paris, New York, Prag, Alger, Genève – vilket präglade honom med en ständig anpassning till nya språk, kulturer och miljöer. Men bakom den kringflackande tillvaron dolde sig en komplicerad relation till fadern och en ödesdiger familjehändelse som skulle komma att forma honom för alltid.
I en öppen intervju i Framgångspodden med Alexander Pärleros berättar Rabaeus rakryggat om sitt liv. Samtalet rör sig från barndomens patriarkala förväntningar, via ett brutalt fadersuppror, till karriärens genombrott och de mörka stunderna av misshandel, ekonomisk blåst och nära-döden-upplevelser. Rabaeus är nu 78 år, fortfarande aktiv på Dramaten och aktuell med monologen Gertrude Stein, men han döljer inte att livet har satt sina spår.
En patriarkal uppväxt och ett ödesdigert uppror
Bengt Rabaeus, född 1917, var en klassisk diplomat av den gamla skolan – charmerande, egocentrisk och en primadonna i sällskapslivet. Johan beskriver honom som en man som förväntade sig att sonen skulle följa i hans fotspår: diplomat eller något liknande inom bank- eller UD-världen. Johan gick på Handelshögskolan som ung, men kände ingen passion för det. Istället började han känna en dragning till teatern.
Det som blev droppen kom när Johan ringde sin far och berättade sanningen: “Det funkar inte det här. Jag är ointresserad av bank- och diplomatvärlden. Jag befinner mig i Eskilstuna och spelar barnteater.” Faderns reaktion var explosiv. Han bröt kontakten med sonen i över tio år. “Han tyckte att skådespeleri i Eskilstuna för barn var något helt galet. Han var elitist,” berättar Rabaeus i podden.
Detta fadersuppror blev paradoxalt nog drivkraften bakom hans karriär. Rabaeus ser det som ett “präktigt fadersuppror” som han tackar sin far för. “Han bjöd mig på det, och det gjorde att jag hamnade där jag är idag.” Först senare i livet, under faderns sista 10–15 år, försonades de. De började umgås igen, märkte att de gillade varandra och lämnade de gamla konflikterna bakom sig. Rabaeus anklagar inte sin far för brist på kärlek, men konstaterar att relationen var präglad av två starka, egocentriska personligheter som kolliderade.
Uppväxten var inte bara konfliktfylld utan också präglad av ständig förändring. Som barn lärde han sig flera språk snabbt – tjeckiska först, sedan franska och engelska. I New York som sjuåring presenterades han som “Joann” (ett tjejnamn), vilket tvingade honom att stå upp och anpassa sig. Denna rotlöshet gav honom en enorm nyfikenhet på språk, dialekter och människor, men också en underliggande ångest. “Jag har fått anpassa mig hela tiden. Det har gjort mig till den nyfikna människa jag är, men nyfikenheten har en annan sida: ångest,” säger han.
Rabaeus erkänner öppet att han bär på en depression, eller snarare att han “vårdar” den utan att låta sig förlamas. Han ser ångesten som mänskligt – något alla har, även om många skäms för det. “Det är bara andra sidan av myntet. Det finns så mycket kraft i det.”
Den ofattbara tragedin: Systerns död
Den mest drabbande händelsen i familjen inträffade när Johan var omkring åtta år. Familjen bodde i New York. Hans lillasyster Cecilia, två år gammal, satt och bet på en plastleksak som fastnade i halsen. Hon kvävdes till döds inför ögonen på sin familj. Johan såg allt. Fadern Bengt försökte desperat rädda henne genom att stoppa in fingrarna i halsen, men förgäves. De rusade till sjukhus i full fart genom staden, men det var för sent.
Tragedin splittrade familjen. Modern Birgitta bröt ihop fullständigt och var “helt under isen”. De tre bröderna – Johan, Mikael (fem år) och Henrik (tvilling till Cecilia, två år) – bodde hos grannar i en månad medan modern försökte återhämta sig. Birgitta tog på sig skulden, särskilt eftersom hon hade tre söner och en dotter som dog. “Hon kom aldrig över det egentligen. Det fanns där under hela hennes liv,” berättar Rabaeus.
Händelsen präglade hela familjen i tystnad. De pratade aldrig riktigt igenom det tillsammans. Modern blev extremt orolig för sina barn – övervakade cykelturer och höll koll på dem. För Johan som åttaåring blev det ett sår som satt djupt. I podden reflekterar han över hur barndomstrauman formar en människa utan att man alltid vet hur. Han har försökt hantera det genom terapi och till och med en svampceremoni, där allt oväntat handlade om barndomen trots att han trodde att han var “färdig” med den.
“Det är sår och knivar som man får i sig. Hur påverkar det här saker i vuxen ålder? Det är saker man inte ens vet om att det påverkar, men det gör det,” säger han. Tragedin bidrog till en ilska och en drivkraft att söka bekräftelse och kärlek genom prestation – något som både har drivit honom framåt och skapat prestationsångest.
Nära döden – flera gånger
Rabaeus har varit nära döden vid flera tillfällen. I podden berättar han om två dramatiska incidenter. Som reseledare på Rivieran (för Europeiska ferieskolan) i Juan-les-Pins blev han nerslagen av ett gäng nordafrikaner. Han blev medvetslös och polisen som plockade upp honom sa att det var “nära” döden. “De hade inte stannat vid något,” säger han om förövarna.
En annan gång, nyligen, blev han påkörd av en lastbil när han cyklade. Han landade på ryggen, slog i bakhuvudet och fick åtta stygn. Han låg på akuten i 12 timmar på Sankt Görans sjukhus medan folk skrek bakom skynken runt omkring. “Det krävs mer än att bli påkörd av en lastbil för att klippa Johan,” skämtar han, men erkänner att det var tur att det inte gick värre. Föraren var ouppmärksam och öppnade dörren utan att se sig för.
Han har också hållit på med MMA, där han ströpt och knockat motståndare. “Jag har mycket hat från barndomen som måste ut,” förklarar han. Ilskan är ett genomgående tema – han är “en förbannad typ” som lätt blir arg, något han ärvt från farfar och far. Han berättar en anekdot om hur han i ilska sparkade en lyx-Mercedes på Östermalm och sedan skrämde iväg ägaren när de öppnade dörren. “Då kände jag att jag nog behöver mer psykolog,” skrattar han.
Karriären: Från Eskilstuna till Dramaten
Johan Rabaeus har ingen traditionell scenskoleutbildning. Han upptäckte teatern genom sin dåvarande flickvän Marion, som gick på Teaterstudion. Han blev fascinerad, fick en “knäpp i huvudet” och började. Snart spelade han huvudrollen som Sherlock Holmes i Sherlock Holmes sista fall, som turnerade med Riksteatern. Därefter kom engagemang vid Modellteatern i Eskilstuna – just den barnteater som provocerade hans far.
I Eskilstuna träffade han regissören Lasse Rudolfsson och en kreativ grupp. Där började hans professionella resa på allvar. Han har aldrig ångrat att han valde teatern: “Jag blev lugn. Jag kände mig på rätt plats när jag stod inför publik.” Nervositeten och ångesten finns alltid innan, men på scenen släpper det.
1984 kom han till Dramaten, där han har varit fast anställd sedan dess och medverkat i över 30 produktioner. Han har spelat i filmer och tv-serier som Ondskan (2003), där han porträtterade en obehaglig styvfar, Ivar Kreuger, Rederiet, Trolösa och många fler. Han är känd för att kunna spela obehagliga karaktärer med intensitet, men också för sin mångsidighet – inga fasta rollfack.
En minnesvärd teaterhistoria är mötet med Ernst-Hugo Järegård i pjäsen VD av Stig Larsson. Rabaeus skulle spela en knarkare, kände sig otillräcklig med sin “Lundsbergskomplex”-bakgrund och kom försenad till första kollationeringen. Järegård reagerade med en lång paus, reste sig och lämnade scenen. Rabaeus trodde att hans karriär var slut. Istället kom Järegård tillbaka med lyxkanapéer och champagne: “Eftersom Johan verkar ha festat för mycket så hinner vi i kapp honom.” Det blev starten på en “kärleksaffär” på scenen. Rabaeus hyllar Järegårds ledarskap och förmåga att skapa dramatik.
Han har haft kroppsliga motgångar också. Under en koreograferad föreställning tvingades skådespelarna ta av sig skor och strumpor för “kontakt med golvet”. Då gick Rabaeus hälsena av – han var borta från scenen i ett halvt år. “Kroppen är ens instrument,” konstaterar han. Hans fru, som är gammal dansare, påpekar ofta hur tufft det är att ha kroppen som arbetsredskap.
Ekonomisk blåst och livets läxor
Rabaeus har också drabbats ekonomiskt. Han blev blåst på “rätt mycket, väldigt mycket pengar” av ett bolag som hette Contender Capital. De lovade hög avkastning, men pengarna försvann. En av männen åkte i fängelse, den andre försvann. “Jag blev mordisk,” säger han. I branschen blir man inte rik, så förlusterna kändes extra tunga. Ändå tar han det med distans: “Pengar kommer, pengar går. Fråga min fru, hon har distans till det.”
När han ger råd till en 20-åring är det enkelt: “Lyssna på dig själv. Försök känna efter vad du vill. Vad som gör dig inspirerad.” Han tänker tillbaka på sin egen barndom, när han som 11-åring i USA blev besatt av Elvis Presley. Han stod framför spegeln och sjöng, kammade upp frisyren – ett ögonblick av ren passion som visade var “sugget” låg.
Aktuell på Dramaten – Gertrude Stein
Idag är Johan Rabaeus aktuell på Dramaten med monologen Gertrude Stein – Gertrude Stein – Gertrude Stein. Han spelar den amerikanska författaren, konstsamlaren och salongsvärdinnan som under mellankrigstiden i Paris samlade Picasso, Hemingway och andra stora namn kring sig. Pjäsen handlar om konstens väsen, syskonrelationer och en unik personlighet som växte upp i europeiska huvudstäder – teman som ekar Rabaeus egen uppväxt.
Monologen har haft premiärförskjutningar, men Rabaeus fortsätter att utforska rollen med sin vanliga intensitet. Han har ingen metod acting där han “blir” rollen, men han bollar med karaktärerna även på fritiden.
Ilska, ångest och acceptans
Genom hela intervjun löper en röd tråd av ilska från barndomen, sökande efter bekräftelse och en nyfikenhet som driver honom framåt. Rabaeus är öppen med sina svagheter – temperamentet som ibland leder till impulsiva handlingar, depressionen som han inte låter förlama sig, och sorgen efter systern som aldrig riktigt bearbetades i familjen.
Samtidigt är han en överlevare. Han har gått från att vara den “obstinata” sonen som skickades till internat (Lundsbergs skola) till att bli en folkkär skådespelare som publiken älskar för sin närvaro och djup. Han har spelat allt från Sherlock Holmes till obehagliga figurer i Ondskan, och han trivs med att byta roller och dialekter – något han kopplar till sin rotlösa uppväxt.
Johan Rabaeus liv är en påminnelse om att framgång ofta föds ur motgång. Faderskonflikten drev honom till teatern. Trauman gav honom djup och intensitet. Ilskan har kanaliserats in i MMA och scenkonst. Och i slutändan har han försonats – både med sin far och med delar av sig själv.
“I don’t know,” säger han om hur man egentligen bearbetar sådana trauman. Men han fortsätter att stå på scenen, nyfiken och levande. “Det är människans lott,” som han säger om ångesten. Och det är kanske just den blandningen av sårbarhet och styrka som gör Johan Rabaeus till en så fascinerande konstnär och människa.